Mitt namn är Ulla Täng och jag bor i Skövde.

Den mediala gåvan jag fått och vill berätta om, har gått i generationer. Min mamma Alice led av att ha den eftersom hon inte visste vad hon skulle göra av den. Hon var en traditionell bondhustru och på den tiden skulle man inte "utmärka sig".

Mamma Alice gick bort, 51 år ung, när jag var 17 år och det präglade många år av mitt liv.Min mormor Annie överlevde just p.g.a. den (som "oäkting"). Hon vågade ha tillit och envishet ändå, även om livet inte var lätt.

När jag efter många obeslutsamma år, fått så många budskap och meddelanden på olika sätt från andra sidan, förstod jag att det var dags att slutligen hjälpa andra. I och med detta, växte jag med uppgiften och förstod sammanhangen.

Dessutom att acceptera den. Gåvan.

Vi som förmedlar budskapen, behöver kunna inse att vi är ett redskap för något mycket högre. Ingen av oss kan sätta regler för hur det ska kännas eller upplevas.

Heller inte bedöma andra.

Det mest fundamentala är att förmedlaren och mottagaren får en förtroendegivande kontakt. Något av det viktigaste; mottagaren har alltid ett eget val, oberoende av vilka budskap som levereras.